Sida 25
Inledning.
Redan långt innan ännu menniskoslägtets utveckling nått den ståndpunkt att tankeverksamheten börjat omfatta andra uppgifter än anskaffande af de dagliga förnödenheterna, hade menniskorna börjat afvika från den plats hvilken de i skapelsekedjan en gång för alla blifvit hänvisade att intaga.
Nöden blef den engel, hvars brinnande och huggande svärd dref människorna ur paradisets lustgård. Ty, med istidens väldiga naturrevolutioner förändrade sig med ens de förhållanden hvaruti menniskorna dittills varit försatta; der förut palmer och andra tropiska växter frodats, dödade ismassor hvarje organiskt lif, och på gränsen mellan troper och is utspann sig en fruktansvärd kamp om tillvaron, som nödgade menniskorna att följa rofdjurens exempel, att med makten af styrka och list tilltvinga sig den näring som växtverlden icke längre i öfverflöd lemnade dem.
Nöden blef alltså det första uppslaget till allätandet inom menniskofamiljen, men efter nöden kom njutningslystnaden och lärde menniskorna att afvinna nöden dess fördelaktigaste sidor. Ja, sedan man uppfunnit »köket» visste man snart att göra nödbrödet, om vi så få kalla det, till hufvudsak och det egentliga brödet till bisak — till stor skada för slägtet och dess framtid som sådant.
Ställa vi till en civiliserad europé i våra dagar frågan: hvad menas egentligen med vårt dagliga bröd? så skall svaret i 9 fall af 10 blifva: kött som hufvudsak och potatis som bisak; och man skall dermed i lika
