Våra födoämnen i fysiologiskt, hygieniskt och ekonomiskt hänseende. En dietik för friska och sjuka

XII.

Ätandets konst.

Rofdjuret slukar maten hel; idislaren tuggar den länge och omsorgsfullt. Skälet? Beggederas tandbyggnad är derför inrättad. Rofdjurets underkäk är sålunda endast rörlig i vertikal led, idislarens, eller i allmänhet de till växtföda hänvisade djurens, deremot såväl i vertikal som i horizontal led. De senare kunna derföre omsorgsfullt söndermala den intagna födan mellan tänderna, hvilket åter rofdjuret ej kan, men hvad rofdjurets måge deremot kan, nämligen smälta hela köttstycken, det kan ej växtätarens måge. Fogeln, som ej har några tänder, har i stället en måge, som är ännu bättre utrustad än köttätarens. Ty när denne blott kan förarbeta köttstycken, kan fogelmagen söndermala sten och metallstycken. Så visligt är allt i naturen inrättadt; intet är ända-målslöst. Då nu menniskans underkäk i likhet med hvad fallet är hos de växtätande djuren är rörlig i såväl vertikal som i horizontal led, så innebär redan detta en fingervisning, att vår måge ej kan vara inrättad liksom rofdjurets måge. Den kan ej smälta födoämnena hela, och derföre måste vi tugga dem. Och ju bättre vi tugga dem, desto bättre kunna vi äfven smälta dem. Derföre bör vår första omsorg vid ätandet vara den, att

tugga födan väl.

Konsten tyckes ej vara stor, men äfven om den uppmaningen stode anslagen med manshöga bokstäfver i