Våra födoämnen i fysiologiskt, hygieniskt och ekonomiskt hänseende. En dietik för friska och sjuka

XIX.

Försakelsens stig.

»Vägen till helvetet är belagd med goda föresatser», säger ordspråket. Vi skulle vilja tillämpa detsamma äfven pä vägen till dödens tysta boningar. Hur månget lif har ej strandat på föresatsens klippa, hur mången lefnadslyeka har ej lidit skeppsbrott på karakterssvaghetens blindskär.

När ordet »för sent» i eldskrift står för Ögonen, när lifvets Ijufhet desto tydligare talar till våra sinnen sitt fängslande språk i samma mån som dödens grepp i det skälfvande, motsträfviga offret, blifver allt fastare — då, men också oftast först då, skulle vi vilja offra år af vårt lif, år, af den strängaste tänkbara försakelse om vi blott kunde k$pa tillbaka den tid som varit, om vi kunde åter förvärfva oss borgarerätt i detta lif, som vi nu måste lemna. Men nu är det för sent! Offret af njutningar, lumpna, triviala njutningar, bordets och glasets nöjen, har varit oss för svårt. Mången gång hafva vi föresatt oss att denna gång skall blifva den sista och denna den oåterkalleligt sista, men det har stannat vid föresatsen. — Och nu stannar äfven urverket! —- Timglaset är utrunnet. —--

Men vi vilja ej att urverket skall stanna; vi vilja lefva och se oss om i denna vår verld, och derföre fatta vi föresatsen och genomföra den troget och oryggligt. Och vi gå ej några halfvägar, vi slå ärligt, modigt och gladt med ens in på ett strängt vegetariskt lefnadssätt, ihågkommande hvad vi förut lärt om dess betydelse för helsans återvinnande. Men vi kasta oss icke