Våra födoämnen i fysiologiskt, hygieniskt och ekonomiskt hänseende. En dietik för friska och sjuka

III.

Ägghvitans betydelse vid näringen.

Vi hafva i det föregående sett att ägghvitan i organismen förekommer i tvenne väsentligen olika former: såsom organägghvita och såsom blodägghvita (cirkulerande ägghvita).

Organägghvita kalla vi den del af ägghvitan som förefinnes, om vi så få kalla det, fast bunden i organismen, bildande dess muskler och väfnader af alla slag. Blodägghvita åter benämna vi den del af organismens ägghvita, som finnes i löslig form uppslammad i blodet. Yi förstå att blodägghvitan måste spela en viss roll vid näringen och underhållet af kroppens muskler och väfnader och vi förstå äfven att om en aflagring af verkligt muskelkött öfverhufvudtaget är möjlig, en sådan endast kan ske ur blodägghvitan.

Nu ligger den tanken nära till hands, att när detta är fallet måste det ju vara af största vigt att sörja derför att blodet ständigt håller en stor myckenhet ägghvita löslig, som kan aflagras när tillfälle dertill erbjuder sig; ty muskler kunna vi naturligen aldrig få för mycket. Ja, detta vore mycket riktigt resoneradt och både lärda och olärda resonera så än i dag. Det gifves emellertid ett — men, som gör saken litet mera invecklad. Om ägghviteaflagring d. v. s. muskelbildning i kroppen vore lika lätt att bringa till stånd som fettaflagring, då skulle vi kunna utelemna allt vidare spekulerande öfver det ämne vi här hafva före och redan nu sätta punkt och slut. Så förhåller det sig