Sida 209
XV.
Slägtet »Menniska» (Homo sapiens).
Hvart vi än blicka omkring oss i den omgifvande skapelsen se vi, att hvarje djur, hvarje träd, hvarje växt och hvarje blomma lefver efter sin art. Lejonet lefver af rof, elefanten af växter, mullvaden af möss, ekorren af nötter. Från det största till det minsta, har hvarje skapad varelse sin plats sig tilldelad i skapelsekedjan och sina förutsättningar för sin existens gifna. Blott menniskan har i öfvermod gifvit sig sjelf en undantagsställning. I det hon gjort alla naturens riken sig underdåniga har hon sjelf våldfört sin egen natur, och för den andliga maktens sötma h#r hon måst pligta med kroppsligt förfall, ty naturen gör intet planlöst eller ofullkomligt och brott mot naturlagarne blifva derföre aldrig ostraffade. Promo-theus röfvade elden från gudarne, men till straff derföre, fängslades han vid klippan och hans lefver förtäres oafbrutet af gamen. Så gnager njutningslystnadens gam i bokstaflig mening på hvarje mennisko varelses lefver, som i djerf förmätenhet vågar öfverstiga den gräns naturen för hans sökande uppdragit.
I den mån de exakta naturvetenskaperna började intaga en mera framskjuten ställning och gifva anledning till systematisering af de företeelser, som i naturens olika riken sjelfmant framstälde sig för den forskande blicken, låg det naturligen nära till hands att slutligen äfven menniskans organbyggnad skulle underkastas en jemförelse med företeelserna inom djurverlden. Man hade redan