Sida 300
XXI.
4
Paradisets lustgård.
När portarne öppnats för dig till detta förtrollande land, hvarur engelens brinnande och huggande svärd ut-dref de första menniskorna till arbetets svett och vedermöda, skall du skåda intet annat än träd med kostliga frukter, källor med kristallklart perlande vatten, blommor och foglar i brokig skrud, som med sin färgprakt tjusa dina ögon och med sin sång smeka ditt Öra. Din synnerv skall ej retas af jättehöga affischer om Liebig's köttextrakt och van Houtens cacao, ej heller dåras af förespeglingar om punsch för bröstet och punsch för magen; dina trumhinnor skola ej genljuda af slagtboskapens disharmoniska bölanden eller träffas af smällen från jägarens bössa; dina tankar skola ej cirkla omkring buken, som du eljest så lätt gör till din gud, utan de skola rigtas mot höjden — mot den höjd, som ditt förnuft ej kan fatta, men som din känsla anar och längtar att i klarhet förstå. Och när du sitter der och mediterar med fältets grönskande, blomsterinväfda matta under dina fötter, då känner du klart och tydligt, att äfven du är en del af den sjungande lifsglada skapelse, som ej vet af några nerver eller någon hypokondri, att äfven du är begåfvad med röst och kan stämma in i jubelhymnen, och du står just i begrepp att göra detta då — du vaknar liggande i din säng och icke på fältet, med hufvudet tungt af aftonens libationer och sofgemakets qvalm.
