Våra födoämnen i fysiologiskt, hygieniskt och ekonomiskt hänseende. En dietik för friska och sjuka

II.

Lifvets fordringar på det dagliga brödet.

Om vi företaga en vandring på någon af våra storstäders hufvudgator och närmare taga i betraktande de typer vi der möta, skola vi snart finna den typ, som kulturlifvet en gång för alla tryckt på stadsbon som sådan. Välklädd, fet, frodig, med hög ansigtsfärg och rundade kinder, företer denna typ i allmänhet det karakteristiska utseendet af dem, som det nuvarande språkbruket oriktigt betecknar såsom: »välmående». »Hvad du blifvit fet, du ser ju riktigt välmående ut» är ju ett stående uttryck, när tvenne bekanta efter längre tids skiljsmessa åter råkas.

Det är varmt! — Den välmående svettas och pustar som en högtrycksmaskin; en vindil blåser af honom hatten, han skyndar att söka fånga den, men uppgifver efter ett kort lopp, flämtande af ansträngning, försöket, föredragande att låta bytet återföras af en qvickfotad gamin; en häst kommer skenande gatan utför — utan ett ögonblicks tanke på att hejda djuret söker den välmående skydd för sina rundade former i en portgång. Den välmående är med ett ord fysiskt hjelplös, hans muskler äro förtvinade, hans bindväf fyld med sjukligt fett; å hans nakna kropp aftecknar intet muskelparti sitt läge, allt är rundt, glatt, oljigt — det är en qvinnas mjuka konturer, ej mannens kantiga former. — Underliga