Sida 99
VII.
»Ballastens» betydelse vid näringen.
När ett fartyg kommit i hamn och lossat sin last, men måste återvända till hemorten utan returfrakt, förser sig alltid den omtänksamme skepparen, före återresans anträdande, med ett visst qvantum värdelös last, såsom sten eller dylikt, i lastrummet. Han kallar denna döda last ballast, och han intager denna derföre, att han vet att hans farkost utan ett sådant försigtighetsmått skulle gå sin undergång till mötes. Den skulle helt enkelt kantra vid första vindstöt. Och han ballastar derföre sin skuta, ej blott när han icke lyckas få någon last alis utan äfven när han visserligen fått någon men dock ej tillräckligt stor last för att möjliggöra en trygg navigering. Han intager i det senare fallet ballast som lastfyllnad.
Menniskokroppen och skeppet hafva i detta hänseende stor likhet med hvarandra. Men menniskokroppen behöfver alltid ballast till lastfyllnad; skeppet blott i särskilda fall. Vi hafva nämligen af naturen blifvit utrustade med ett särskildt organ — tarmarne — afsedt för att herbergera den ballast, som den menskliga organismen har af nöden. Och om vi nu en gång af naturen fått ett organ för något visst ändamål, så kunna vi fundera och experimentera bäst vi vilja — vi kunna dock aldrig göra oss oberoende af detta organ, utan måste bruka detsamma för det ändamål, hvartill det af naturen blifvit afsedt. Göra vi det ej, så förtvinar det, och dermed är första steget taget till hela organismens förfall.
