Sida 155
Trettonde kapitlet
TEETTONDE KAPITLET
155
den forut blifvit rnattad med krut eller kokt i en salpeterlosning eller i en losning af klorsyradt kali. Hittills hade man dock icke funnit nagon af dessa polyporer, ej ens nagon af dessa murklor, som kunna ersatta dem. Varseblifvande en vaxt, tillhorande Artemisia-sY>et, till hvars fornamsta arter raknas malorten, abrodden m. fl., ryckte ingenioren upp nagra stand och rackte dem at matrosen, siigande:
— Se har, Pencroff, nagot, hvarofver ni skall bli glad!
Pencroff betraktade uppmarksamt den med langa silkeslena bar betackta vaxten, hvars blad voro ofverdragna med ett ullaktigt dun.
— Kors, hvad ar detta, hr Smith? — fragade Pencroff. _ Goda Gud! Ar det tobak?
— Nej, — svarade Cyrus Smith, — det ar malort, eller Artemisia, sasom de larda saga, men for oss skall det bli fnoske.
Vederborligen torkad, utgjorde ocksa denna vaxt ett siirdeles eldfangdt amne, allra heist da ingeniOren sedermera hade drankt den i en losning af salpeter, hvaraf pa on funnos flera lager.
Pa aftonen samlades nybyggarna i den mellersta kammaren, der de intogo en ganska god qvallsvard. Nab hade kokat en gryta agutikott, en vattensvinskinka, hvartill man lade de kokta rotknOlarna af Caladium macrorhizum, en ort, som under tropikerna skulle hafva uppnatt dimensionerna af ett trad. Dessa rotknolar smakade fortraffligt, voro sardeles niirande och liknade nastan det amne, som i England saljes under namn af Portlandsago, och till en viss grad kunde de anvandas sasom brod, hvilket annu fattades nybyggarna pa Lincoln-6n.
Sedan Cyrus Smith och hans kamrater slutat qvallsvarden, gingo de, innan de lade sig att sofva, ned till stranden for att hemta frisk luft. Klockan var da 8 pa aftonen. Natten tycktes blifva praktfull. Manen, som
Källa: Internet Archive ·