Sida 242
Tjuguförsta kapitlet
242
DEN HEMLIGHETSFULLA ON
af Lineoln-on var i sanning ofruktbar och stack skarpt at" mot hela den vestliga, hvilken omstandighet foranledde korrespondenten att gora den anmarkningen, att, om slumpen genast kastat de skeppsbrutna pa denna kust, skulle de hafva fatt en hogst sorglig uppfattning af sin blifvande vistelseort.
— Jag tror knappast, att det skulle varit oss mojligt att komma i land har, — svarade ingenioren, — ty hafvet ar djupt, och har finnes inte en enda klippa, dit vi skulle kunnat taga var tillflygt. Framfor Granite-House fans det atminstone bankar, en holme, hvarigenom erbjodos oss flera utsigter till raddning. Har — intet annat an afgrunden!
— Det ar ganska besynnerligt, — anmarkte Gideon Spilett, — att denna jemforelsevis lilla o foreter en sa omvexlande terrang. Denna skiljaktighet i utseende till— hor egentligen blott lander med en viss utstrackning. Man skulle verkligen kunna saga, att den sa rika och fruktbara vestra delen af Lincoln-on badades af Mexikanska vikens varma vatten, och att dess norra och sydostra kust gransade till ett arktiskt haf.
— Ni har ratt, min kara Spilett, — svarade Cyrus Smith, — det ar en iakttagelse, som ocksa jag gjort. Jag finner denna o besynnerlig bade till sin form och sin natur. Man skulle kunna saga, att den ar ett sammandrag af alia de vexlande utsigter, en kontinent erbjuder, och jag skulle icke blifva forvanad, om den en gang varit en kontinent.
— Hvad, en kontinent midt i Stilla hafvet? — utropade Pencroff.
— Hvarfor inte ? — svarade Cyrus Smith. — Hvarfor skulle inte Austral-landet, Nya Zealand tillsammans med Stilla hafvets ogrupper fordom ha bildat en sjette verldsdel, lika vigtig som Europa eller Asien, som Afrika eller Nord- och Sydamerika? Jag kan ej se nagot skal emot det antagandet, att alia de ur denna ofantliga ocean
Källa: Internet Archive ·