Sida 244
Tjuguförsta kapitlet
244
DEN HEMLIGHETSFULLA ON
djur kalken med de hafssalter, som de absorbera, med de fasta bestandsdelar i vattnet, som de upptaga i sig, och denna kalk bildar ofantliga underhafsbyggnader, hvilkas varaktighet och fasthet mata sig med granitens. En gang, i de forsta skapelseperioderna, frambragte naturen, tagande elden till hjelp, landerna genom upplyftning, men men nu liar hon alagt mikroskopiska djur att ersatta elden, hvars dynamiska kraft i jordens hire synbarligen minskats — en sak, som bevisas af det stora antalet verkligen utslocknade vulkaner pa jordytan. Och det ar min fasta tro, att sedan sekler foljt pa sekler och infusorier pa infusorier, detta Stilla haf en dag skall kunna forvandlas till en vidstrackt kontinent, som nya generationer i sin tur skola bebo och civilisera.
— Det kommer allt att droja lange! — sade Pencroff.
— Naturen bar sin egen tid, — svarade ingenioren.
— Men hvad skola vi med nya kontinenter? — fragade Harbert. — Det tycks mig, som om de beboeliga delarna af jorden iiro tillrackliga for menskligheten. Naturen gor ju ingenting obehofiigt.
— Nej, det gor hon inte, — svarade ingenioren, — men se har, hum man skulle kunna forklara behoftigheten i en framtid af nya kontinenter, och det just i den af koralloama upptagna zonen. Mig atminstone synes denna forklaring antaglig.
— Vi bora pa er, herr Smith, — sade Harbert.
— Se liar min asigt! De larda antaga allmant, att vart klot skall forgas en dag, eller r&ttare att det skall blifva omojligt for bade djur och vaster att lefva der i foljd af den intensiva afsvalning, det skall underga. Men hvad de icke aro ense om, det ar orsaken till denna afsvalning. Somliga anse, att den skall framkallas af den varmeminskning, hvarfor solen skall blifva utsatt efter millioner ar; andra, att den skall blifva en foljd af det gradvis fortgaende utslocknandet af den i var jords
Källa: Internet Archive ·