Sida 250
Tjuguandra kapitlet
250
DEN HELIGHETSFULLA ON
sjijns norra anda. Pencroff behofde icke fraga, om dessa djur voro atliga. Det syntes tydligt af deras likhet med det vanliga svinet.
— Men jag far pa forhand saga dig, Pencroff, att det inte ar svin, — sade Harbert at matrosen.
— Lat mig anda tro, att de aro det, min gosse! - sade matrosen, i det ban lutade sig ned ofver fall-
gropen ocb, fattande ett af djuren i svansen, upplyfte det ur dess fangelse.
— Ocb hvarfor da?
— Emedan det roar mig.
— Du tycker da mycket om svin, Pencroff?
— Ja, mycket, — svarade matrosen, — isynnerhet for fotternas skull, och om de bade atta sadana i stallet for fyra, skulle jag tycka om dem dubbelt sa mycket!
Hvad betraffar de ifragavarande djuren, tillborde de klofdjurens ordning och den art af mysksvinen eller pekarierna, som kallas tajassu, hvilken igenkannes pa sin morka fiirg, och derpa att den saknar de langa ogontander, hvarmed dess sliigtingars gap ar bevapnadt. Dessa tajassuer lefva vanligen i flockar, och man kunde antaga, att de forekommo talrikt i de skogbevaxta delarna af on. I alia fall voro de atliga fran hufvudet till fotterna, och Pencroff begiirde icke mera af dem.
Inemot den 15 Augusti intraffade ett plotslig omslag i vaderleken, i foljd af att vinden gick ofver till nordvest. Temperaturen steg nagra grader, och de i luften bopade vattenangorna forvandlades snart i sno. Hela iiii ofverdrogs med ett hvitt tacke och visade sig nu for sina inbyggare i en ny skepnad. Sno foil ymnigt under flera dagar, och dess tjocklek uppnadde snart tva fot.
Blasten blef nu ytterst biiftig, och fran Granite-House horde man hafvet rytande vraka sig mot klipprefven. Vid nagra af granitmurens horn uppstodo haftiga luftbvirflar, snon yrde der upp i hOga pelare, hvilka
Källa: Internet Archive ·