Den hemlighetsfulla ön

TJUGUANDRA KAPITLET

251

liknade skydragen ute pa hafvet, som fartygen angripa med kanonskott. Da emellertid orkanen kom fran nordost, anfoll den on bakifran, och Granite-Houses lage skyddade detsamma mot ett direkt anlopp. I detta ovader, lika forfarligt, som om det uppstatt i polartrakterna, kunde hvarken Cyrus Smith eller hans kamrater, sa gerna de an ville, vaga sig ut, hvarfor de maste stanna inomhus i fem dagar, fran den 20 till den 2, r , Augusti. Man horde stormen ryta i Jakamar-skogen, hvilken maste blifva ilia atgangen. Manga trad upprycktes sakert med rotterna, men Pencroff trostade sig derofver med den tanken, att han nu icke skulle behofva hugga ned dem. — Blasten har gifvit sig till vedhuggare - - sa ma den da hallas! — upprepade han.

Och dessutom fans det intet medel att hejda stormen i dess framfart.

Huru mycken tack voro icke alltsa, Granite-Houses invanare skyldiga himlen, for att den gifvit dem denna fasta, orubbliga tilMyktsort! Cyrus Smith tillkom visserligen hans behoriga del af denna tacksamhet, men det var dock naturen, som format denna rymliga hala, och ban hade blott upptackt densamma. Der voro alia i sakerhet och kunde icke nas af stormens anlopp. Om de byggt ett bus af tegel och tra pa Stora Utsigts-platan, skulle det siikerligen icke kunnat niotsta, denna orkans raseri. Hvad betraffar Spiseln, maste man, att doma af vagornas larm, som tydligt hordes anda upp till Granite-House, tro, att den nu var fullkomligt obeboelig, ty det Raddningens holme ofverspolande hafvet horde piska nybyggarnas garni a bostad ursinnigt. Men har, i Granite-House, midt i denna bergmassa, hvarmed hvarken regn eller blast kunde fa magt, hade man ingenting att befara. Under dessa fa insparrningsdagar voro nybyggarna icke overksamma. Traplankor var det icke brist pa i magasinet, och sa smaningom kompletterade man bohaget med bord och stolar, mot hvilkas stadighet ingenting