Sida 257
Tjuguandra kapitlet
TJUGUANDRA KAriTLET
257
Emellertid var det tid pa, att denna insparrning fick ett slut. Alia langtade efter, om icke den vackra arstiden, sa dock att den odriigliga kolden skulle upphora. Om de atminstone varit sa kladda, att de kunnat trotsa den, hur manga utflygter skulle de icke da hafva foretagit bade till sanddynerna och Brandgas-trasket ! Det borde icke vara svart att nalkas villebradet, och jagten skulle sakert blifva gifvande. Men Cyrus Smith holl strangt pa, att ingen blottstalde sin helsa, ty han behofde alia armar, och derfor foljdes hans rad.
Det bor anmarkas, att nast efter Pencroff var Top den, hvars talamod profvades mest af denna insparrning. Den trogna hunden tyckte, att han hade alldeles for trangt i Granite-House. Han sprang ur det ena rummet in i det andra och tillkannagaf pa sitt satt sin ledsnad ofver sin fangenskap.
Cyrus Smith markte ej sallan, att sa ofta Top kom i narheten af brunnen, som stod i forbindelse med hafvet, och hvars mynning gapade liingst inne i magasinet, lilt han hora ett besynnerligt morrande. Hunden gick derunder omkring halet, som man ofvertackt med en traskifva. Ibland forsokte ban iifven sticka sina tassar under denna skifva, liksom ville han lyfta upp den. Derunder glafste han pa ett egendomligt satt, som forradde pa samma gang vrede och oro.
Ingenioren lade flera ganger marke till detta hundens beteende. Hvad fans det da i denna afgrund, som kunde sa uppreta det forstandiga djuret? Brunnen utmynnade i hafvet, det visste man. Forgrenade den sig dernere genom 6ns massa i smala gangar? Stod den i samband med nagra andra halor inne i on? Kom tid efter annan nagot hafsvidunder att hemta luft nere i denna brunn? Ingenioren visste icke, hvad han skulle tanka, och kunde icke hjelpa, att han borjade dromma underliga saker. Van att ga till djupet med de vetenskapliga foreteelserna, forlat han sig icke, om han lat
Jules Verne, Den Tiemlighetsfulla on.
17
Källa: Internet Archive ·