Sida 290
Tjugufemte kapitlet
290
DEN ItEMLIGItETSFULLA ON
— Vi skola nog patraffa ett sadant endera dagen! — sade Gideon Spilett.
— Sant ! — utbrast Pencroff. — Den dagen vet jag verkligen inte, hvad. som vidare fattas var o !
Dessa olika vaxter, hvilka upptogos omsorgsfullt med rotterna, buros ned i pirogen, i hvilken Cyrus Smith vantade, alltjemt fOrsjunken i tankar.
Korrespondenten, Harbert och Pencroff gingo salunda^ i land flera ganger, an pa flodens hogra strand, iin pa dess venstra. Den senare var mindre tvarbrant, men den forra mera skogbevaxt. Genom att radfraga sin fick-kompass fann ingenioren, att floden fran den forsta krokningen rann i sydvest och nordost samt nastan i rat linie pa en langd af omkring tre mil. Men det var att formoda, att denna rigtning forandrades langre fram, och att Barmhertighetens flod ater tog kosan mot nordvest, mot afsatserna af Franklins berg, hvilka borde nara den med sina vattendrag.
Under ett af dessa stroftag lyckades Gideon Spilett bemagtiga sig tva par honsfoglar lefvande. De hade lang och svag nabb, lang hals, korta vingar och tycktes sakna stjert. Harbert kallade dem Tincmus, och man ofverenskom, att de skulle blifva de forsta gasterna pa den tillamnade bakgarden.
Men hittills hade gevaren icke talat, och den forsta knallen, som aterljod i Den fjerran vesterns skog, framkallades genom uppenbarelsen af en vacker fogel, hvilken i anatomiskt hanseende liknade en kungsfiskare.
— Jag kanner igen honom! — utbrast Pencroff, och man kunde saga, att bans skott brann af honom sjelf ovetande.
— Hvad ar det da for fogel? — fragade korrespondenten.
— En af samma slag, som undkom oss vid var forsta utflygt, och efter hvilken vi uppkallat denna del af skogen.
Källa: Internet Archive ·