Sida 291
Tjugufemte kapitlet
T.TUGUFEMTE KAPITLET
291
— En jakamar! — utropade Harbcrt.
Det var verkligen en jakamar, on vacker fogel, hvars temligen grofva fjadrar skimra af metallglans. Nagra hagel hade fait honom till marken, ocli Top bar honom till pirogen jemte ett dussin hvitkindade hjehnfoglar, ett slags kltittrare af en dufvas storlek, alldeles grona, med vingarne till en del karmosinroda och med en hvitkantad tofs i hufvudet. Aran af detta vackra skott tillkom den unga gossen, som visade sig temligen stolt derofver. Hjelmfoglarna utgjorde ett battre villebrad an jakamaren, hvars kott ar nagot laderaktigt; men man skulle svarligen kunnat ofvertyga Pencroff, att han ej dodat konungen bland de atliga foglarna.
Klockan var 10 pa morgonen, da, pirogen uppnadde en punkt af Barmhertighetens nod, der denna gjorde en andra krbkning, omkring fern mil fran mynningen. Har stannade man for att ata frukost, och denna rast i skygd af stora och vackra trad rackte en halftimme.
Floden matte annu 18 — 20 meter i bredd och egde ett djup af 1,5 — 1,8 meter. Ingenioren hade bemarkt, att talrika tillfloden forokade dess vattenmangd, men de voro blott ofarbara rannilar. Hvad betraffar skogen - saval Jakamar-skogen som Den fjerran vesterns skog — , strackte den sig sa langt blicken kunde na. Ingenstades, hvarken under de hogstammiga traden eller under traden pa, de branta stranderna af Barmhertighetens nod, kunde man finna nagot spar, som forradde niirvaron af menniskor. Nybyggarna varseblefvo ingenting misstankt; det syntes tydligt, att aldrig en vedhuggares yxa gjort en skara i dessa trad, aldrig en jagares knif afskurit dessa mellan tradstammarna hitngande slingervaxter bland tofviga buskar och hoga orter. Om nagra skeppsbrutna landstigit pa on, hade de annu icke aflagsnat sig fran stranden, och det var icke under detta tata lofhvalf, man borde sbka dem, som med lifvet undsluppit det formodade skeppsbrottet.
Källa: Internet Archive ·