Sida 314
Tjugusjunde kapitlet
314
DEN HEMLIGHETSFULLA ON
Sadant var utseendet af denna del af on, hvilken del* nybyggarna nu sago for forsta gangen, och som de ofverforo med ett ogonkast, i det de stannade en stund.
— Ett fartyg, som har kastades in mot land, — sade nu Pencroff, — skulle oundgangligen ga forloradt. Sandbankar, som skjuta langt ut, och langre bortklippor! Daligt farvatten!
— Men atminstone borde det finnas nagot qvar af detta fartyg, — anmarkte korrespondenten.
— Deraf skulle atersta traspillror pa refven och intet pa sanden, — svarade matrosen.
— Hvarfor da?
— Emedan denna sand, langt farligare an klipporna, begrafver allt, som uppkastas pa stranden, och emedan nagra dagar aro nog for att skrofvet af ett fartyg pa flera hundra tons skall forsvinna deri.
— Det skulle alltsa, Pencroff, — fragade ingenioren, — inte vara nagot underligt, om efter ett skepp, som forlist pa dessa bankar, nu ej funnes ett enda spar?
— Nej, herr Smith, genom tidens eller stormens inverkan. Till och med i detta fall skulle det dock vara ofverraskande, om inte spillror af masterna och spirorna blifvit vriikta sa hogt upp pa stranden, att hafvet inte kan na dem.
— Latom oss derfor fallfolja vara spaningar, — sade Cyrus Smith.
Klockan 1 pa middagen hade nybyggarna kommit till det innersta af Washington-bugten, och nu hade de tillryggalagt en stracka af tjugu mil.
Man gjorde halt for att frukostera.
Der borjade en oregelbunden kust, nyckfullt utskuren och betackt med en lang linie af dessa klippor, som foljde pa sandbankarna och som det i detta ogonblick stigande tidvattnet snart skulle betacka. Man sag de mjuka vagsvallen, dk de brotos mot klippspetsarna, kan-
Källa: Internet Archive ·