Sida 317
Tjugusjunde kapitlet
TJOGUSJONDE KAITTLET
317
— Jo, denna, — svarade ingenioren, — att for pa sin hojd tre manader sedan ett fartyg, frivilligt eller inte, kommit till on . . .
— Hvad, Cyrus, skulle ni antaga, att det uppslukats utan att lemna nagot spar efter sig? — utbrast korrespondenten.
— Nej, min kara Spilett; men mark, att, om det ar visst, att en menniska satt sin fot pa denna o, sa synes det inte mindre visst, att hon lemnat den nu.
— Alltsa skulle, om jag forstar er ratt, herr Smith, — sade Harbert, — skeppet afseglat harifran?
— Naturligtvis.
— Och vi skulle oaterkalleligen ha gatt miste om ett tillfalle att atervanda till faderneslandet?
— Oaterkalleligen, fruktar jag!
— Na val, efter tillfallet gatt oss ur handerna, sa framat da ! — sade Pencroff, som redan led af hemlangtan till Granite-House.
Men knappt hade han rest sig upp, forr an Top hordes skalla haftigt och snart kom ut ur skogen, hallande i gapet en nedsmutsad tygtrasa.
Nab ryckte at sig denna trasa. Det var ett stycke tjockt bomullstyg.
Top skalde alltjemt, och genom sitt springande fram och tillbaka tycktes han vilja inbjuda sin husbonde att folja honom in i skogen.
— Der fins det nagot, som nog skulle kunna f6rklara, hur det hanger ihop med mitt blyhagel! — utropado Pencroff.
— En skeppsbruten ! — svarade Harbert.
— Sarad, kanske! — sade Nab.
— Eller dod ! — tillade korrespondenten.
Alia stortade nu i hundens spar in mellan de hoga tallar, som utgjorde skogens yttersta del. For alia handelser hade Cyrus Smith och bans kamrater gjort sina vapen i ordning.
Källa: Internet Archive ·