Sida 318
Tjugusjunde kapitlet
318
DEN HEMLIOHETSFULLA ON
De maste intranga temligen djupt i skogen, men till deras stora missrakning syntes annu intet spar af fotsteg. Buskar och slingervaxter voro ororda, och man maste till och med hugga sig en vag genom dem med yxan, sasom man forut gjort i de tataste snaren. Det var alltsa svart att antaga, att en menniska gatt fram der, men emellertid kom Top framspringande och vande ater om, icke sasom en hund, den der letar pa mafa, utan sasom en med vilja begafvad varelse, hvilken ledes af en tanke.
Efter sju eller atta minuter stannade Top. Ankomna till en oppen, af stora trad omgifven plats, sago nybyggarna sig omkring men varseblefvo ingenting, hvarken under buskarna eller mellan triiden.
— Men hvad ar det da, Top? — sade Cyrus Smith. Top skiilde nu an lmftigare, hoppande vid foten af
en jettelik tall.
Plotsligt utbrast Nab:
— Ah, bravo! Ah, fortraffligt!
— Hvad ar det? — fragade Gideon Spilett.
— Vi soka ett vrak pa hafvet eller marken!
— Na val?
— Na, val! Det ar i luften det fins!
Och nu pekade matrosen pa, ett slags hvitaktig trasa, som hangde uppe i toppen af fallen, och hvaraf Top tagit ett pa marken nedfallet stycke.
— Men det der ar inte ett skeppsvrak, — utbrast Gideon Spilett.
— Ber om forlatelse ! — svarade Pencroff.
— Huru! Det ar . . .
— Det ar allt, hvad som aterstar af var luftfarkost, af var ballong, som strandat deruppe, pa, toppen af detta trad.
Pencroff bedrog sig icke, och han u|)pgaf ett valdigt hurra, tillaggande:
— Se der godt tyg! Det skall forse oss med
Källa: Internet Archive ·