Den hemlighetsfulla ön

370

DEN HEMLIGIIET8FULLA ON

rus Smith ocli Harbert till Granite-House, der cle omta-Jade den gjorda upptackten.

Den foljande dagen begafvo sig nybyggarna till Den fjerran vesterns skog for att hemta Cycas-trMen, hvarunder Pencroff, som blifvit allt mera fbrtjust i sin o, sade till ingenioren:

— Tror ni, heir Smith, att det fins oar for skeppsbrutna ?

— Hvad menar ni dermed, Pencroff?

— Jo, jag menar oar, som tillkommit enkom for att man skall lida skeppsbrott pa dem nagorlunda hyggligt, och pa hvilka arma satar alltid kunna taga sig fram!

— Det ar mojligt, — svarade ingenioren leende.

— Det ar siikert, herr Smith, — infoll Pencroff, — och inte mindre siikert ar det, att Lincoln-on ar en sadan!

Man atervande till Granite-House med en rik skord af Ci/cas-st&mm&r. Ingenioren uppsatte en press for att kunna aflagsna den med mjolet blandade slemmiga saften, och man erholl en ansenlig qvantitet mjol, som under Pencroffs hand forvandlades till kakor och puddingar. Annu var det icke verkligt hvetebrod, men skilnaden var obetydlig.

Vid denna tidpunkt lenmade afven kulan-honan, getterna och faren i corralen dagligen den for kolonien behofliga mjolken. Afven med karran eller rattare ett slags liitt karriol, som ersatt densamma, foretogos tata utflygter till corralen, och nar det var Pencroffs tur att fara dit, medtog han Jup och Iat honom kora, ett uppdrag, som orangutangen, smallande med piskan, forriittade med mycket forstand.

Allt stod salunda pa, basta fot, sa val i corralen som i Granite-House, och med undantag af att nybyggarna voro sa langt Hn sitt fadernesland, hade de verkligen ingenting att klaga ofver. Detta lif passade dem dessutom fortraffligt, och de hade sa vant sig vid denna o, att de blott med saknad skulle kunnat lemna dess gastfria mark.