Den hemlighetsfulla ön

TRETTIOANDKA KAPITLET

381

Harbert och Gideon Spilett, bvilka just skulle ga ut pa jagt, stalde bossorna fran sig, Pencroff bortkastade sin yxa, Cyrus Smith och Nab forenade sig med sina kamrater, och alia skyndade ned till strandningsstallet.

Denna strandning hade forsiggatt pa vrakudden, pa tre mils af stand fran Granite-House och vid hogvatten. Det var alltsa sannolikt, att hvalen icke sa latt skulle kunna arbeta sig los. I hvad fall som heist maste man skynda att, om sa behSfdes, afskara honom atertaget. Nybyggarna rusade derfor astad med yxor och spett, stortade framat bron ofver Barmhertighetens nod, ilade utefter stranden, och pa mindre an tjugu minuter hade de uppnatt det ofantliga djuret, ofver hvilket redan svarmade en hel verld af foglar.

— Hvilket vidunder! — • utropade Nab.

Och uttrycket var traffande, ty det var en 25 meter lang sydhval, en jette inom sitt slagte, som icke kunde vftga mindre an 75,000 kilogram.

Emellertid rorde sig det salunda strandade vidundret icke och forsokte ej heller arbeta sig ut pa djupet, innan hafvet sjonk tillbaka.

Nybyggarna fingo snart forklaring pa hvalens ororlighet, da de, sedan hafvet sjunkit undan, gjorde ett slag omkring det valdiga djuret.

Hvalen var d5d, och en harpun satt i bans venstra sida.

— Det fins alltsa hvalfangare i vara farvatten? — utbrast genast Gideon Spilett.

— Hvarfor da? — fragade matrosen.

— Emedan denna harpun annu sitter qvar der . . .

— Ah, herr Spilett, det bevisar ingenting, — svarade Pencroff. — Man har sett hvalar tillryggalagga tusentals mil med en harpun i sidan, och den har kan hafva blifvit sarad i norra Atlanten och kommit till sodra delen af Stilla hafvet for att do, en sak som man inte bor forvanas ofver!