Sida 35
Tredje kapitlet
TREDJE KAPITLET
35
efter bransle och torra buskar. Der fans ingenting annat an sand och sten!
Lasaren inser, huru stor den smarta var, som plagade Nab och hans foljeslagare, hvilka sa innerligt fastat sig vid den oforskrackta Smith. Det var alltfor tydligt, att de nu voro oformogna att hjelpa honom. De maste afvakta daggryningen. Antingen hade ingenioren lyckats radda sig ensam och sedan funnit en tillflyktsort nagonstades pa kusten, eller var han forlorad for alltid!
De voro langa och qvalfulla dessa timinar. Det var bitande kallt. De skeppsbrutna ledo grymt, men de markte det knappt. De tankte ej ens pa att taga ett ogonblicks hvila. Glommande sig sjelfva for sin chef, hoppandes, viljande alltjemt hoppas, gingo de fram och tillbaka pa denna ofruktbara holme, oupphorligt atervandande till dess nordspets, hvarest de borde befinna sig narmare olycksstallet. De lyssnade, de ropade, de sokte uppsnappa nagot sista anrop, och ljudet af deras roster borde fortplantas langt, ty ett visst lugn herskade da i atmosferen, och hafvets brus borjade aftaga med dyningarna. Ett af Nabs rop tycktes till och med ett ogonblick framkalla ett eko. Harbert gjorde Pencroff uppmarksam derpa och tillade:
— Det bevisar, att i vester fins en ganska niirbeliigen kust.
Matrosen gjorde en jakande atbord. Dessutom kunde hans ogon icke bedraga honom. Om han upptackt land, hur liten smula det an utgjorde, sa var det derfor, att land fans der.
Men detta afiagsna eko var det enda svar, som framkallats af Nabs rop, och rymden ntanfor hela ostra stranden af holmen forblef tyst.
Emellertid klarnade himlen sa smaningom. Mot midnatt stralade nagra stjernor, och om ingenioren varit der hos sina kamrater, skulle han hafva funnit, att dessa stjernor icke tillhorde norra hemisferen. Polstjernan syntes ej
Källa: Internet Archive ·