Sida 36
Tredje kapitlet
36
DEN IIEMLIGHETSFULLA ON
heller pa denna nya horisont; konstellationerna i zenith voro ej langre desamma, som han brukade observera i norra delen af Nya verlden, och Sydkorset lyste nu vid sodra verldspolen.
Natten forflot. Mot klockan 5 pa morgonen den 25 Mars bemarktes hogst uppe pa himlahvalfvet en lindrig ljusning. Horisonten var fortfarande insvept i dunkel, men samtidigt med dagens forsta stralar uppsteg ur hafvet en ogenomskinlig dimma, sa tjock, att blicken ej kunde na langre an ett tjugutal steg. Dimman utbredde sig i stora, tungt framrullande snackformer.
Detta var en motgang. De skeppsbrutna kunde icke urskilja nagot omkring sig. Under det att Nabs och korrespondentens blickar spanade utat oceanen, sokte matrosens och Harberts kusten i vester; men ej minsta skymt kunde upptackas.
— Gor ingenting, — sade Pencroff, — ser jag inte kusten, sa kanner jag den atminstone — der ar den — der — lika siikert som att vi ej langre aro i Richmond!
Men det kunde ej droja hinge, innan dimman hojde sig. Det var blott de latta dunsterna fore vackert vader. En kraftig sol uppvarmde dimmans ofre lager, och denna valine trangde ned an da till holmen.
Framemot klockan half 7, tre qvarts timme efter soluppgangen, blef verkligen dimman mera genomskinlig. Dess ofre lager blefvo tatare, men dess nedre fortunnades. Snart framtradde hela holmen, sasom om den stigit fram ur ett moln; derefter visade sig hafvet, oandligt i oster, men i vester begriinsadt af en hog och brant kust.
Ja, der var land! Der raddning gifven, atminstone tills vidare! Holmen och kusten skildes genom ett en half mil bredt sund, hvars vatten frambrusade med ytterlig hastighet.
Emellertid stortado sig en af de skeppsbrutna, som endast radfragade sitt hjerta, genast i strommen, utan att akta pa sina kamraters varningar, utan att saga ett enda
Källa: Internet Archive ·