Den hemlighetsfulla ön

414

DEN HEMIJGHETSFULLA ON

hvilket beherskade det hela, och pa hvars topp glanste nagot sno.

— Hvad det ar vackert! — utbrast Harbert.

— Ja, var o iir vacker ocb bra, — svarade Pencroff. — Jag alekar henne sa, som jag alskade min stackars mor! Hon bar mottagit oss fattiga och i saknad af allt, och hvad brister nu dessa fem barn, som fallit ned till henne fran himlen?

— Intet, — svarade Nab, — intet, kapten!

Och de tva hedersmannen uppgafvo till ara for sin 8 tre danande hurrarop.

Under tiden aftecknade Gideon Spilett, tillbakalutad mot nedre delen af masten, det panorama, som utbredde sig framfor bans ogon.

Cyrus Smith blott teg och sag.

— Na, herr Smith, — fragade Pencroff, — hvad sager ni om var bat?

— Den tycks fora sig bra, — svarade ingenioren.

— Godt! Och tror ni nu, att den skulle kunna gora en nagot langre resa?

— Hvart da, Pencroff?

— Till on Tabor, till exempel.

— Min van, — svarade Cyrus Smith, — jag tror, att vi, vid trangande behof, inte bora tveka att anfortro oss at Bonadventure ens for en langre fard ; men det ar, som ni vet, blott ogerna jag skulle se er afsegla till on Tabor, emedan ingenting tvingar er att fara dit.

— Man vill gerna lara kanna sina grannar, — sade Pencroff, som envist hiingde fast vid sin ide. — On Tabor ar var granne, och dertill den enda! Hofligheten fordrar, att man atminstone far och helsar pa den!

— For tusan, — infoll Gideon Spilett, — var van Pencroff haller pa konvenansen!

— Jag haller pa ingenting alls, — genmalde snaft matrosen, hvilken kiinde sig smatt forargad ofver ingemo-