Den hemlighetsfulla ön

444

DEN HEMLIGHETSPULLA ON

Han ar, — svarade korrespondenten, — eller rattare var en gang en menniska! Se der, Cyrus allt livad vi kunna saga er! '

Man omtalade genast for ingenioren, hvad som tilldragit sig under fiirden. Man berattade for honom, under hvilka forhallanden efterforskningarna foretagits, huru den enda bostaden pa holmen sedan langt tillbaka stod otvergifven, huru man slutligen lyckats bemagtiga sig en skeppsbruten, som icke langre tycktes vara en menniska

— Och det i sa hog grad, - tillade Pencroff, — att jag inte vet, on, vi gjort ratt i att taga honom med oss hit.

— Jo, deri har ni gjort ratt, Pencroff! — svarade ingenioren lifligt.

— Men denna olyckliga har inte langre sitt fornuft i behall!

— Na, det ar mojligt, - svarade Cyrus Smith — men for knappt nagra manader sedan var denna olyckliga menniska liksom ni och jag. Och hvem vet, hvad det skulle blifva af den sist qvarlefvande af oss efter en lang ensamhet pa denna 6? Ve den, som ar ensam n.ma vanner, och man maste tro, att ensligheten gar raskt till vaga vid fornuftets utslackande, alldenstund ni funmt denna arma varelse i ett sadant tillstand!

— Men, herr Smith, — fragade Harbert, — hvad kommer er att tro, att denna olyckliga blott for nagra manader sedan nedsjunkit till djurets standpunkt?

— Jo, den omstandigheten, att hvad som stod pa papperslappen, vi funno, var skrifvet nyligen, — svarade ingenioren, - och att endast den skeppsbrutna kunnat skrifva det.

— Savida inte, — anmarkte Gideon Spilett, — det sknfvits af en numera afliden kamrat till denna man.

— Det ar omojligt, min kiira Spilett.

— Hvarfor da? — fragade korrespondenten.

— Emedan det i sadant fall skulle statt taladt om