Sida 445
Trettiosjunde kapitlet
TRETTIOSJUNDE KAPITLET
445
tva skeppsbrutna, — svarade Cyrus Smith, — och nu namnes blott en enda.
Harbert berattade i fa ord, hvad som tilldragit sig under resan, och lade synnerlig vigt pa detta besynnerliga faktum, att forstandet, ehuru blott for en stund, tycktes ateruppvakna hos fangen, da han, nar stormen var som starkast, for ett ogonblick ater hade blifvit sjoman.
— Bra, Harbert, — svarade ingenioren; — du bar ratt i att fasta sa stor vigt vid detta faktum. Den olyckliga bor icke vara obotlig, och det ar fortviflan, som gjort honom till hvad han ar. Men har skall han mota likar, och emedan det annu fins en sjiil hos honom, skola vi radda denna sjal !
Under liflig medomkan af ingenioren och stor forvaning hos Nab framdrogs nu den skeppsbrutna fran on Tabor ur Bonadventures for-kajuta, och nar han val stod pa fasta landet, ville han genast fly.
Men gaende fram till honom, lade Cyrus Smith, med en atbord full af myndighet, sin hand pa bans axel och betraktade honom med mildhet. Den olyckliga blef genast kufvad for ogonblicket och lugnade sig smaningom, bans ogon sanktes, bans panna bojdes, och han gjorde icke langre nagot motstand.
— Stackars ofvergifna! — mumlade ingenioren. Cyrus Smith hade betraktat honom uppmarksamt.
Att doma af utseendet, fans ej langre hos den arma varelsen nagot menskligt, och dock uppsnappade ingenioren, sasom redan forut korrespondenten, i hans blick liksom en glimt af intelligens. Det beslots, att den ofvergifna eller, snarare, den okanda — ty sa besloto hans nya kamrater benamna honom for framtiden — skulle bo i en af kamrarna i Granite-House, hvarur han for ofrigt icke kunde fly. Han lat fora sig dit utan motstand, och med tillhjelp af 6m omvardnad kunde man kanske hoppas,
Källa: Internet Archive ·