Sida 446
Trettiosjunde kapitlet
446
DEN IIEMMGHETSFULLA ON
att han en dag skulle blifva en kamrat till for nybyggarna pa Lincoln-on.
Under frukosten — hvilken Nab skyndat sig med, ty korrespondenten, Harbert och Pencroff voro nara att do af hunger -- lat Cyrus Smith omstiindligt beratta for sig allt, hvad som tilldragit sig pa upptacktsfarden till holmen. Han delade sina vanners asigt, att den okanda maste vara engelsman eller amerikanare, sasom man kunde gissa af namnet Britannia, och dessutom hade ingenioren, trots det ovardade skiigget och det langa, stripiga haret, trott sig igenkiinna de for den anglosaxiska rasen karakteristiska dragen.
— Men, — sade Gideon Spilett, vandande sig till Harbert, — du bar inte omtalat ditt mote med denna vilde, och vi veta ingenting annat, an att du skulle ha blifvit strypt, ora vi inte varit nog lyckliga att hinna fram i lagom tid for att radda dig.
— Jag kanner mig verkligen, — svarade Harbert, — forliigen att beratta, hvad som da tilldrog sig. Jag var, tror jag, sysselsatt med min lilla skord af vaxter, da jag plotsligt horde liksom bullrot af nagot, som rasade ned ur ett mycket hogt trad. Jag fick knappt tid att viinda mig ora, ty denna olyckliga, hvilken utan tvifvel satt hopkrupen i ett trad , stortade sig ofver mig pa kortare tid, iin jag behoft for att beratta det, och utan herr Spilett och Pencroff . . .
— Mitt barn, — sade Cyrus Smith, — du bar varit hotad af en allvarsam fara, men om den inte intraffat, skulle kanske denna arm a varelse for alltid undgatt era efterspaningar, och vi skulle inte ha en kamrat till.
— Ni hoppas alltsa, Cyrus, att det skall lyckas er att ater gora en menniska af honom? — fragade korrespondenten.
— Ja, — svarade ingenioren.
Sedan Cyrus Smith och bans kamrater slutat frukosten, begafvo de sig fran Granite-House ater ned pa
Källa: Internet Archive ·