Sida 448
Trettiosjunde kapitlet
448
DEN HEMLIGHETSFULLA ON
— Men ar det inte val langt dit?
— Bah, den ligger inte langre fran Granite-House an tre mil, och vi ha ju en bra vag, som for oss rakt fram dit!
— Na, sa lagg din Bonadventure der da, — svarade ingenioren, — ehuru jag hellre skulle sett, att vi haft den pa narmare hall, sa att vi kunnat ha ett vaksamt oga pa den. Nar vi fa tid, skola vi gora i ordning en liten hamn at den.
— Bravo! — utropade Pencroff. — En hamn med en fyrbak, en molo och en kolhalningsbassin ! Ah, med er hjelp, herr Smith, skall allt det der bli en smasak!
— Ja, min raska Pencroff, — svarade ingenioren, — men endast pa det vilkoret, att ni hjelper mig, ty i alia vara bestyr tar ni pa er anpart tre fjerdedelar!
Harbert och matrosen gingo alltsa ater om bord pa Bonadventure, hvarefter ankaret lyftes och seglen hissades. Framdrifven af hafsbrisen, lansade slupen raskt undan mot Klo-udden. Tva, timmar derefter lag den for ankar i Ballong-hamnens lugna vatten.
Hade den okanda under forsta dagarna af sin vistelse i Granite-House bragt nybyggarna pa den tanken, att bans natur forlorat nagot af sin vildhet? Framskymtade ur djupet af denna formorkade sjal ett klarare ljus? Atervande omsider fornuftet hos honom? Ja, sakerligen, och det till och med sa pass, att Cyrus Smith och korrespondenten fragade sig, om nagonsin den olyckligas fornuft varit fullstiindigt utslackt.
I forsta borjan hade den olyckliga, van vid lifvet i fria luften, vid den obegransade frihet, han njotpa Taboron, visat nagra utbrott af doft raseri, och man hade anledning befara, att han genom ett af Granite-Houses fonster skulle storta sig ned pa stranden. Men smaningom lugnade ban sig, och man kunde lemna honom frihet att ga, hvart han ville.
Man hade alltsa anledning att hoppas, och detta i
Källa: Internet Archive ·