Sida 449
Trettiosjunde kapitlet
TRETTIOSJUNDE KAPITLET
449
hog grad. Glommande bort sina rofdjursinstinkter, mottog den okanda redan en mindre djurisk foda an den, hvarmed han lifnarde sig pa holmen, och kokt kott ingaf honom ej langre den motvilja, han visat om bord pa Bonadventure.
Cyrus Smith hade en gang, da' den okanda sof, passat pa tillfallet att klippa hans oordnade bar och skagg, hvilka bildade liksom ett slags man och gafvo honom ett sa vildt utseende. Han hade ocksa utbytt det trasiga skynke, den olyckliga lindat omkring hofterna, mot en lampligare bekladnad. Tack vare dessa omsorger liknade den okanda ater en menniska, och det forefoll afven, som om uttrycket i hans ogon hlifvit mildare. Sakert borde denna mans ansigte, nar forstandet fordom belyste. detsamma, ha varit ganska vackert.
Hvarje dag underkastade sig Cyrus Smith besvaret att tillbringa nagra timmar i den olyckligas sallskap. Han arbetade i hans narhet och sysselsatte sig med olika goromal, i afsigt att fangsla hans uppmarksamhet dervid. Kanske behofdes det blott en blixt for att ater tanda denna sjal, att ett minne genomfor denna hjerna for att dit aterkalla fornuftet. Man hade ju redan sett nagot dylikt om bord pa Bonadventure under stormen!
Ingenioren forsummade icke heller att tala med hog rost, for att medelst horselns och synens organ pa en gang tranga till djupet af detta domnade forstand. An slot sig den ena af hans kamrater, an den andra, stundom alia till honom. Ofta samtalade de om saker, som stodo i samband med sjovasendet, och hvilka borde intressera isynnerhet en sjoman. Ibland egnade den okanda liksom en forstrcidd uppmarksamhet at hvad som sades, och snart kommo nybyggarna till den ofvertygelsen, att han delvis forstod dem. Stundom lastes i hans ansigte en djup smarta, ett bevis pa, att han led inom sig, ty hans fysionomi skulle icke kunnat vara magtig en sa stor forstallning ; men han talade icke, ehuru det emel-
Jules Verne, Den hemlighetsfulla 8)1.
29
Källa: Internet Archive ·