Sida 450
Trettiosjunde kapitlet
450
DEN HEMLIGHETSFULLA ON
lertid vid fiera tillfallen tycktes, som om nigra ord villa bana sig fram ofver hans lappar.
Huru an harmed forholl sig, var den stackars varelsen lugn och dyster. Men kanske var hans lugn endast skenbart? Kanske var hans dysterhet blott en foljd af bans ensliga lefnadssatt? Annu knnde man icke bejaka dessa^fragor. Det var naturligt, att, da den olyckliga bar sag blott vissa foremal, rorde sig inom ett begransadt omrade, bestandigt kom i beroring med nybyggarna, vid hvilka ban slutligen maste viinja sig, samt blef battre fodd och battre kladd, maste hans fysiska natur smaningom modifieras; men hade ban viil intriidt i ett nytt lif, eller hade ban icke snarare — for att begagna ett uttryck, som med skal kunde tillampas pa honom — latit tamja sig sasom ett djur af sin husbonde? Se der en vigtig fraga, som Cyrus Smith var ifrig att fa besvarad. Han ville emellertid icke ga for bradstortadt till vaga med sin sjukling, ty for honom var den okanda endast en sadan. Skulle han nagonsin blifva konvalescent? Huru ocksa, ingenioren observerade honom i hvarje ogonblick! Huru han, om vi sa fa uttrycka oss, bespejade hans sjal ! Huru snar han var att fanga den!
Med upprigtigt deltagande foljde nybyggarna alia faserna af den af Cyrus Smith foretagna kuren. De hjelpte honom iifven i detta barmhertigbetsverk, och med undantag mojligen af den klentrogna Peucroff delade de alia inom kort hans forhoppningar.
Den okandas lugn var, som vi sagt, djupt, och for ingenioren, hvilken synbarligen gjorde intryck pa honom, visade han ett slags tillgifvenhet. Cyrus Smith beslot derfor att satta den olyckliga pa prof genom att forflytta honom till en annan omgifning, till denna ocean, som hans ogon forr varit vana att betrakta, till brynet af Den fjerran vesterns skog, hvilken borde erinra honom om den, hvari han tillbragt sa manga ar af sitt lif.
Källa: Internet Archive ·