Den hemlighetsfulla ön

ftrtiofOesta kapitlet

501

cirrusmoln, hvilkas hojd ofver hafsytan aldrig understiger 1,500 meter. Man skulle kunnat likna dem vid latta bomullsvaddremsor, och deras narvaro forebadar vanligtvis en snart intradande rubbning i elementen.

— Na val, — sade Cyrus Smith, — latom oss satta till sa manga segel vi kunna och soka var tillflykt i Haj-viken. Jag tror, att Bonadventure skall vara i sakerhet der.

■ — Fullkomligt, — svarade Pencroff, — och dessutom utgores norra kusten blott af sandreflar, som inte aro af nagot intresse.

— Jag skulle inte vara missbelaten att tillbringa icke allenast natten, utan afven morgondagen i denna vik, hvilken fortjenar en omsorgsfull undersokning, — tillade ingenioren.

— Jag tror, att vi skola blifva tvungna dertill, antingen vi vilja det eller inte, — svarade Pencroff, — ty horisonten borjar bli hotande i vester. Se, sa mork den blir!

— I alia fall ha vi tillrackligt god vind att hinna uppna Mandibel-udden, — anmiirkte korrespondenten.

— Mycket god vind, — svarade matrosen; — men for att komma in i viken maste vi kryssa, och jag skulle inte ha nagot emot, om allt vore klart i detta farvatten, som jag inte kanner!

— Och som bor vara fullt af klippor, — tillade Harbert, — om vi fa sluta dertill af hvad vi sett pa sodra sidan af Haj-viken.

— Gor ert basta, Pencroff, — sade nu Cyrus Smith, — vi forlita oss pa er.

— Var lugn, herr Smith, — svarade matrosen, — jag skall inte blottstalla oss forran i nodfall! Jag ar lika radd om Bonadventure som om mitt eget skinn. Hvad ar klockan?

— Tio, — svarade Gideon Spilett.

— Och hur langt ha vi qvar till udden, herr Smith?