Den hemlighetsfulla ön

FJEKDE KAPITLET

47

kel, som skogsbrynet gjorde med floden. Hvar och en bar, i man af sina krafter, en vedborda. Pa flodstranden lag emellan orter, bland hvilka en menniskofot sannolikt aldrig vagat sig, en mangd torra grenar. Pencroff borjade genast gora en flotte.

I ett lugnvatten, som bildades af en liten fran stranden utskjutande udde, hvilken brot strommen, lade matrosen och den unga gossen temligen stora triidgrenar, som de hopfaste med torra lianer. Haraf bildades salunda ett slags farja, pa hvilken smaningom uppstaplades hela skorden, som uppgick till atminstone tjugu mansbordor. Inom en timme var man fardig, och den vid stranden fastbundna farjan lag nu der, invantande ebben.

Till dess var det annu nagra timmar, hvarfor Pencroff och Harbert ofverenskommo, att de skulle begifva sig upp pa den ofre platan for att derifran fii en vids'tracktare bfverblick af trakten.

Pa ett afstand af jemnt tvahundra steg bakom den af floden bildade vinkeln ofvergick klippmuren, som bar slutade med ett stenros, i en lindrig sluttning mot skogsbrynet. Det var som en naturlig trappa. Harbert och matrosen borjade uppstigningen, och tack vare styrkan i deras benmuskler, uppnadde de kammen inom nagra ogonblick och stalde sig pa hornet ofvanfor flodmynningen.

Genast rigtade de sina blickar mot denna ocean, 6fver hvilken de forts under sa forfarliga omstiindigheter. Med rorelse granskade de hela den del af norra kusten, hvarpa katastrofen intraffat. Der var det, som Cyrus Smith hade forsvunnit. De sbkte upptiicka, om icke annu pa vattnet Hot en spillra af deras ballong, hvarvid en menniska kunnat hiinga sig fast. Intet! Hafvet var blott en ofantlig vattenoken. Afven kusten var ode. Hvarken korrespondenten eller Nab syntes till der. Mojligt var dock, att i detta ogonblick bada tva befunno sig pa sa langt afstand, att man icke kunde urskilja dem.

— Det ar nagot, som sager mig, — utbrast Har-