Sida 614
Femtionde kapitlet
614
DEN HEMLIGHETSFtItI,A ON
blifvit aterforenad med sina gamla medbrottslingar, blifvit glomsk af hvad han ar skyldig oss!
— ■ Hvem vet? — svarade matrosen, hvilken icke utan tvekan vagade sig fram med denna ledsamma formodan.
— Pencroff, — sade Cyrus Smith, i det han fattade matrosens arm, — nu tankte ni en ful tanke, och ni skulle gora mig mycket bedrofvad, om ni fortfore att tala sa. Jag gar i borgen for Ayrtons redbarhet.
— Jag ocksa, — tillade korrespondenten lifiigt.
— Ja . . . ja . . . herr Smith . . . jag har oratt, —
— svarade Pencroff. — Det var verkligen en ful tanke jag fick, och ingenting rattfardigar den. Men hvad vill ni? Jag rar inte langre helt och hallet om mitt eget hufvud. Denna insparrning i corralen trycker mig forfarligt, och jag har aldrig varit sa ofverretad som nu.
— Haf talamod, Pencroff, — svarade ingenioren.
— Hur snart, min kara Spilett, tror ni, att Harbert kan fiyttas till Granite-House?
— Det ar svart att saga, Cyrus, — svarade korrespondenten, — ty en oforsigtighet skulle kunna medfora sorgliga foljder. Men hans tillfrisknande fortgar regelbundet, och i fall han om atta dagar aterfatt krafterna, ja, da, fa vi se !
Atta dagar ! Harigenom uppskots aterkomsten till Granite-House till de forsta dagarna af December.
Vid denna tidpunkt var varen redan tva, manader gammal. Vadret var vackert, och hettan borjade blifva stark. Ons skogar stodo i full gronska, och det ogonblick nalkades, da de vanliga skordarna borde ske. Aterkomsten till Stora Utsigts-platan borde alltsa blifva efterfoljd af omfattande jordbruksarbeten, hvilka skulle afbrytas endast genom den foreslagna expeditionen.
Man inser nu, huru mycket denna insparrning i corralen borde skada nybyggarna. Men om de voro tvungna
Källa: Internet Archive ·