Den hemlighetsfulla ön

04

HEN HEMT.IGHETSFUI.LA ON

Var detta en illusion, sa var det dock en aktningsvard illusion, som Pencroff icke ville forstora! Matrosen hyste ej langre nagot hopp, ocli ingenioren hade otvifvelaktigt omkommit i vagorna, men Nab ville icke hora talas om den saken. Han var lik hunden, som ej kan lemna den plats, der bans herre fallit, och bans smiirta var sa stor, att han sannolikt icke skulle kunna ofverlefva honom.

Denna morgon, den 2G Mars, bade Nab i daggryningen ater styrt sina steg mot norra delen af kusten ocb uppsokt det stalle, der hafvet utan tvifvel tillslutits ofver den olyckliga Smith.

Denna dags frukost bestod uteslutande af dufagg och stenborrare. Harbert bade i klippornas baligheter funnit salt, som afsatts genom afdunstning, ocb detta mineral kom sardeles vill till pass.

Sedan man atit, fragade Pencroff korrespondenten, om denne ville folja med in i skogen, der Harbert och han amnade forsoka sin jagtlycka. Men da man tankte efter narmare, ansags det nodviindigt, att nagon stannade hemma for att vidmagthalla elden och for den dock mycket osannolika lntndelsen, att Nab skulle blifva i behof af hjelp. Korrespondenten stannade derfor hemma.

— Och nu till jagten, Harbert! -- sade matrosen. — Ammunition skola vi finna under viigen, och vara bossor skara vi i skogen.

Men just da de skulle begifva sig af, anmiirkte Harbert, att alldenstund man icke bade fnoske, vore det kanske forsigtigt att ersiitta det med nagot annat amne.

— Hvilket da? — fragade Pencroff.

— Brandt linne, — svarade den unga gossen. — Det kan vid behof begagnas som fnoske.

Matrosen fann detta rad mycket forstandigt. Det medforde blott den oUigenheten, att man maste uppoffra ett stycke af en nasduk. Det lonade i alia fall modan, och en del af Pencroffs storrutiga nasduk var snart forvandlad till en halfforbrand linnelapp. Detta brannbara