Sida 65
Sjette kapitlet
S.TETTE KAPITLET
65
amne forvarades i mellersta kammaren i en liten urhalkning i klippvaggen, hvarest det var skyddadt mot alia vindar och all fuktighet.
Klockan var nu 9 pa morgonen. Viiderleken visade sig hotande, och det var sydostlig vind. Harbert och Pencroff veko om hornet af bostaden, sedan de dock forst kastat en blick pa den ofver klipporna upphvirflande roken, hvarefter de togo viigen uppfor venstra flodstranden.
Sedan de ankommit till skogen, brot Pencroff af narmaste trad tva starka grenar, dem han omskapade till pakar, och hvilkas andar Harbert gned mot en klippa. Ah, hvad skulle han icke hafva gifvit for en knif! Derefter vandrade de tva jagarna vidare genom det hoga griiset, foljande stranden. Fran krokningen, hvarigenom vattendragets lopp* aterfordes mot sydvest, smalnade floden smaningom; dess striinder blefvo har ganska hoga, och derofver bildade triiden pa bada sidor ett hvalf. Till undvikande af att ga, vilse beslot Pencroff, att de skulle folja flodens lopp, hvarigenom de alltid kunde aterfinna utgangspunkten. Men stranden var dock icke utan hinder — har trad, hvilkas smidiga grenar bojde sig anda ned till vattnet, der lianer eller tornen, som maste afslas med kiippslag. Ofta forsvann Harbert bland buwkarna, sedan han med en kattunges vighet glidit mellan de afslagna stanglarna, men Pencroff ropade genast den unga gossen tillbaka och bad honom, att han ej skulle afiagsna sig for langt.
Matrosen observerade emellertid uppmarksamt den omgifvande trakten. Pa stranden, der de befunno sig, den venstra, var marken jemn och hiijde sig omarkligt mot det inre af landet. Stundom var den fuktig och antog da utseendet af ett karr. Man kande, att derunder fans ett nat af sma vattendrag, hvilka under marken maste utmynna i floden. Ibland flot afven genom smaskogen en biick, som ofvervadades icke utan svarighet. Den motsatta stranden tycktes vara mera kuperad,
Jules Verne, Ven Jtemlighetsfulla on. 5
Källa: Internet Archive ·