Sida 66
Sjette kapitlet
66
PEN HEMLIG1IETSFULLA ON
och dalen, hvari floden not, hade der redigare konturer. En liten hojd, livars afsatser voro tradbeviixta, bildade en forlat, som stiingde utsigten. Pa denna hogra strand skulle vandringen hafva varit svar, ty sluttningarna voro der tvarbranta, och de ofver hafvet lutande triiden hollo sig qvar blott genom styrkan hos sina rotter.
Det hehofver ej tillaggas, att i denna skog liksom pa den redan genomstrofvade kusten ej kunde skymtas minsta spar efter menniskor. Pencroff upptackte der blott spar efter fyrfotingar, fiirska spar efter djur, om hvilka han ej kunde saga, hvilket slagte de tillhorde.
Helt Bakert — och det var afven Harberts asigt — hiirrorde nigra af dessa spar fran fruktansvarda vilddjur, med hvilka man utan tvifvel kunde sammantraffa, men ingenstades syntes pa en tradstam marken efter en yxa, ej heller nagra lemningar af slocknad eld, en omstandighet, hvarofver man kanske borde lyckonska sig, ty har, midt i Stilla hafvet, vore kanske tillvaron af en menniska en sak snarare att frukta an att onska.
Da vagen var besvarlig, vexlade Harbert och Pencroff under sin langsamma vandring knappt ett ord, och sedan de gatt i en timme, hade de ej ens tillryggalagt en mil. Hittills hade jagten ej varit lycklig. Emellertid sjongo och flaxade nagra foglar mellan grenarna, men de voro mycket skygga, liksom om de tva vandrama ingifvit dem en instinktlik, berattigad fruktan. Bland andra luftens invanare upptackte Harbert i en sumpig del af skogen en fogel med hvasst och aflangt nabb, som liknade kungsfiskaren. Han skilde sig dock fran denna senare genom sina temligen grofva, metallskimrande fjadrar.
— Det maste vara en jakamar, — sade Harbert och forsokte komma fogeln tillrackligt nara.
— Har kunde vara ett tillfalle att smaka pa jakamarkott, — svarade matrosen, — om den der fogeln vore vid humor att lata steka sig!
I detsamma traffade en af den unga gossen val och
Källa: Internet Archive ·