Sida 67
Sjette kapitlet
SJETTE KAPITI.ET
67
kraftigt slungad sten fogeln vid roten af ena vingen, men slaget var ej nog starkt, ty jakamaren ilydde det fortaste han kundo springa och forsvann i ett ogonblick.
— En sadan stympare jag ar! — utropade Harbert.
— Visst inte, min gosse! — svarade matrosen. — Kastct var viil mattadt, och mer an en skulle forfelat fogeln. Se sa, blif nu inte misslynt! Vi skola knipa honom en annan dag!
Vandringen fortsattes. Ju langre fram jagarna kommo, desto statligare blefvo triiden, som nu hade storre utrymme, men intet af dem bar atliga frukter. Forgafves sokte Pencroff upptacka nagra af dessa vardefulla palmer, som fylla sa manga af det husliga lifvets behof, och hvilka forekomma anda uppe vid fyrtionde parallelen i norra hemisferen, men ej trifvas langre an till trettiofeinte i sodra. Denna skog bestod blott af koniferer, bland dem deodarer, hvilken art Harbert redan forut sett, "douglaser", liknande dem, som vaxa pa Amerikas nordvestkust, och statliga furor, som matte 50 meter i hojd.
I detta ogonblick spred sig bland grenarna en svarm sma foglar med vackra fjadrar och lang, glansande stjert. De strodde omkring pa marken ett tint dun, ty deras fjaderbekladnad satt ej sardeles fast. Harbert tog upp nagra af dessa dun, och efter att hafva undersokt dem, sade han:
— Det ar kurukuer.
— Jag skulle tycka mer om en perlhona eller en tjadertupp, — svarade Pencroff, — men ar det sa, att de duga att ata . . .
— De kunna atas, och deras kbtt ar till och med sardeles smakligt, — afbrot honom Harbert. — Dessutom ar det, om jag inte bedrager mig, latt att nalkas dem och doda dem med kiippslag.
Varsamt smygande genom graset, narmade sig matrosen och Harbert ett trad, pa hvars lagre grenar sags
Källa: Internet Archive ·