Sida 702
Femtioattonde kapitlet
702
DEN IIEMLIGHETSFULLA UN
sigten, att ban en dag skulle kunna med lika vapen be kampa dem, hvilka ban betraktade sasom sitt lands fortryckare.
Fran tio till trettio ar studerade prins Dakkar som var ofverlagset begafvad, allt, och i vetenskaperna, literaturen och de skona konsterna gjorde ban lika grundli-a som omfattande studier.
Prins Dakkar reste i hela Europa. Hans bcird och bans formogenhet gjorde honom eftersokt, men verldens frestelser utofvade ingen dragningskraft pa honom. Ehuru ung och vacker, forblef ban allvarsam, dyster, fortard af torsten efter vetande, med en oforsonlig bitterhet rotfast i hjertat.
Prins Dakkar hatade. Han hatade det enda land pa hvars mark ban aldrig velat satta sin fot, den enda nation, hvars foretraden ban bestandigt fornekade — ban hatade England, och detta desto mer, som han beundrade det i flera hiinseenden an ett.
Detta kom sig deraf, att hos denna indier koncentrerats allt den besegrades vilda hat mot besegraren Inkraktaren hade icke kunnat finna nad infor den, hvars land han inkriiktat. Son af en bland dessa furstar hvilkas underkastelse England blott till namnet kunnat befasta, ville denna prins af Tippo-Saibs familj, uppfostrad i atererofrings- och hainnde-ide'er och hysande en oforanderlig karlek till sitt poetiska, med engelska bojor belastade land, aldrig satta sin fot pa denna, af honom forbannade mark, som Indien hade att tacka for sin traldom.
Prins Dakkar blef en artist, som mottog iidla intryck af konstens underverk, en lard, for bvilken intet af de hoga vetenskaperna var frammande, en statsman, som bildat sig midt ibland de europeiska bofven. Af dem, som observerade honom mindre noggrant, togs han kanske for en af dessa kosmopoliter, som aro nyfikna pa allt, men forakta arbetet, for en af dessa rika turister,
Källa: Internet Archive ·