Sida 703
Femtioattonde kapitlet
FEMTIOATTONDE KAPITLET
703
som oupphorligt genomstrofva verlden och icke tillhora nagot land.
Han var emellertid intetdera. Denna artist, denna larda, denna man hade forblifvit indier i sin hamndlystnad, indier i det hopp, han hyste, att en dag knnna aterfordra sitt lands rattigheter, forjaga framlingarna derur och atergifva det dess oberoende.
Prins Dakkar atervande till Indien ar 1849. Han gifte sig med en adel indiska, hvars hjerta liksom hans blodde for faderneslandets olyckor. Han fick med henne tva barn, dem han alskade omt. Men den husliga lyckan kunde icke komma honom att glomma Indiens triildom. Han afvaktade ett tillfalle. Detta kom.
Det engelska oket hade tryckt de hinduiska befolkningarna for tungt. Prins Dakkar antog sig de missnojdas sak. Han ingot i deras sjiil allt det hat, han kande mot framlingarna. Han genomstrofvade icke blott de annu oberoende delarna af den indiska halfon, utan afven de omraden, som omedelbart voro underlagda det engelska valdet. Han aterkallade i infodingarnas minne Tippo-Saibs lysande dagar, hans hjeltemodiga dod vid Seringapatam under forsvaret af sitt fadernesland.
Ar 1857 utbrot det stora sepoyupproret. Prins Dakkar var sjalen deri. Han stalde sina talanger och sina rikedomar till dess tjenst. Han kampade i forsta ledet, han vagade sitt lif sfisom den ringaste af dessa hjeltar, som rest sig for att befria sitt land, han blef sarad tio ganger i tjugu strider och hade icke kunnat finna doden, nar de sista kamparna for oberoendet stupade for de engelska kulorna.
Aldrig hade det britiska valdet i Indien varit i sa stor fara, och om sepoyerna, sasom de hoppats, fatt hjelp fran utlandet, skulle det kanske hafva varit ute med Englands inflytande och herraviilde i Asien.
Vid den tiden var prins Dakkars namn beromdt. Den hjelte, som bar det, stack sig icke undan, utan kam-
Källa: Internet Archive ·