Sida 724
Sextionde kapitlet
DEN IIEMMGHETSFULLA ON
— Elden befinner sig i kraterroret, — sade Gideon Spilett.
— Och vi kunna inte slacka den ! — svarade Harbert.
— Man borde val sota vulkanerna, — anmarkte Nab, hvilken tycktes tala pa fullaste allvai.
— Bravo, Nab, — utbrast Pencroff. — Har du lust att ataga dig den der sotningen?
Och den hederliga matrosen uppgaf ett gapskratt.
Cyrus Smith observerade uppmarksamt den ur Franklin-berget uppstigande tjocka roken och lyssnade afven, liksom 0111 han tyckt sig urskilja ett aflagset mullrande. Derefter atervandande till sina kamrater, fran hvilka han aflagsnat sig nagot, sade han:
— Mina vanner, en vigtig forandring har verkligen forsiggatt, det bora vi inte dolja for oss. De vulkaniska amnena icke blott befinna sig i sjudande tillstand, de ha afven fattat eld, och helt sakert hotas vi af ett snart forestaende utbrott !
— Na val, herr Smith, sa skola vi beskada detta utbrott, — utropade Pencroff, — och skola klappa handerna, 0111 det lyckas bra. Jag tror inte, vi ha nagon orsak att sysselsatta oss dermed!
— Nej, Pencroff, — svarade Cyrus Smith, — ty den gamla vagen for lavan ar alltid bppen, och tack vare kraterns form ha de flytande massorna hittills tagit kosan at norr. Och dock . . .
— Och dock, — sade korrespondenten, — vore det battre, om det inte kom till ett utbrott, ty man kan inte draga nagon fordel af ett sadant.
— Hvem vet? — svarade matrosen. — Kanske fins det i den der vulkanen nagot nyttigt och vardefullt amne, som den skall ha den artigheten att utspy, och hvaraf vi skola gora godt bruk!
Cyrus Smith skakade pa hufvudet, till tecken att han icke vantade nagot godt af det fenomen, som uppenbarade sig sa oformodadt. Han bedomde icke foljderna
Källa: Internet Archive ·