Den hemlighetsfulla ön

SEXTIONDE KAPITLET

727

tierna framsta oredigt. Ofantliga rokhvirflar formorkade de 5fre luftlagren, genom hvilka framtindrade en och annan stjerna.

— Den har gjort snabba framsteg ! — sade ingenioren.

— Det ar icke forvanande, — svarade korrespondenten. — Vulkanen har redan nagon tid varit i verksamhet. Ni erinrar er, Cyrus, att de forsta angorna syntes vid den tid, vi genomletade Franklin-bergets armar for att soka upptacka kapten Nemos tillnyktsort. Det var, om jag inte bedrager mig, bortat den 15 Oktober?

— Ja, — svarade Harbert, — och nu ha redan tva och en half manader forgatt sedan dess!

— Den underjordiska elden har alltsa legat och glodt i tio veckor, — atertog Gideon Spilett, — och derfor ar det ingenting forvanande, att den nu slar ut med sadan valdsamhet!

— Kanner ni inte liksom ett slags darrningar i marken? — fragade Cyrus Smith.

— Jo, verkligen, — svarade Gideon Spilett, — men fran dem till en jordbafning . . .

— Jag vill inte saga, att vi hotas af en jordbafning, — afbrot honom Cyrus Smith, — och bevare oss Gud derifran! Nej, dessa vibrationer framkallas af centraleldens jasning. Jordskorpan kan liknas vid sidorna af en kittel, och sasom ni vet, vibrera en kittels sidor under angans tryck sasom en ljudande skifva. Det ar just, hvad som forsiggar i detta ogonblick.

— Hvilka praktiga eldqvastar! — utropade Harbert. I detta ogonblick uppsprutades ur kratern ett slags

raketbagare, hvilkas glans rokmolnen icke kunde forminska. Tusentals lysande fragment och gnistor utslungades at olika hall, genomskarande rokhvalfvet och lemnande efter sig ett ordentligt glodande stoftregn. Denna utgjutning efterfoljdes af knallar, liksom om ett mitraljosbatteri aflossats.

Sedan Cyrus Smith, korrespondenten och den unga