Sida 87
Attonde kapitlet
Attonde kapitlet
87
Nab berattade nu, hvad som handt honom. Sedan han i morgongryningen den foregaende dagen leninat halan, bade han vandrat uppat kusten i nord-nordosthg rigtning och uppnatt den del af stranden, der ban re-
dan varit. » , ._
Der bade Nab, utan minsta hopp, sasoin han eikande, pa' stranden - bland klipporna, i sanden - letat efter minsta spar, som kunde vagleda honom. Isynnerhet hade han undersold den del af stranden som tidvattnet icke betackte, ty vid klippbrynet borde ebben och floden hafva utplanat hvarje spar Nab egde ej langre naoot hopp att aterflnna sin husbonde lefyande Det var saledes ett lik, som han gick att nppsiika, och som han ville jorda med egna bander. _
Nab hade letat lange. Hans anstrangningar torblefvo frnktlosa. Denna ode kust syntes aldr.g hafva blifvit besokt af en mensklig varelse. De musslor, som hafvet icke kunde na - och hvilka kunde raknas i millionet, der tidvattnet icke nadde dem - voro ororda. Ej en enda mussla var bruten. Pa en stracka af tvaeller trehundra yards syntes intet spar, hvarken gammalt eller farskt, af landstigning.
Nab hade beslutit att ga nagra mil uppat kusten. Det kunde vara mojligt, att bafsstrommarna fort Cyrus Smiths kropp till nagon aflagsnare punkt. D& ett ^ flyter pa foga afstand fran en flack strand, ar det sallsynt, att icke vagorna forr eller senare vraka upp det. Nab visste detta, och han ville aterse sin husbonde en
sista gang. , .
1 Jag strcifvade utefter stranden ytterligare tva mil jag undersokte hela klippraden efter ebbens intrade, och iag misstrostade om att finna nagot, da jag i gar, framemot klockan 5 pa eftermiddagen, i sanden varseblet
spar af fotsteg.
— Spar af fotsteg? — utropade Pencrott.
— Ja! — svarade Nab.
Källa: Internet Archive ·