Sida 89
Attonde kapitlet
ATTONDE KAPITLET
89
den mer an en mil fran kusten aflligsna, bland sandkullarna undangoinda grottan.
— Saledes ar det inte du, Nab, — sade korrespondenten, — som burit din husbonde anda hit?
— Nej, det ar inte jag! — svarade Nab.
— Da ar det tydligt, att herr Smith gatt hit ensam, — sade Pencroff.
— Tydligt ar det verkligen, — anmarkte Gideon Spilett, — men troligt ar det inte!
Det var blott fran ingeniorens lappar, man kunde fa en forklarihg ofver denna sak. Men denned maste man vanta, tills han fick tillbaka talformagan. Lyckligtvis borjade lifvet redan atervanda hos honom. Gnidningarna hade aterstalt blodomloppet. Cyrus Smith rorde an en gang pa armarna, sedan pa hufvudet, och nagra obegripliga ord sluppo annu en gang ofver bans lappar.
Lutad ofver sin husbonde, kallade Nab honom vid namn, men ingenioren tycktes ej hora honom, och bans ogon forblefvo alltjemt tillslutna. Lifvet uppenbaiade sig hos honom blott genom rorelsen. Sinnena hade annu icke nagon del deri.
Det forargade Pencroff hogeligen, att han icke hade nagon eld eller kunde skaffa sadan, ty olyckligtvis hade han glomt att medtaga det svedda linnet, som han latt kunnat antanda genom att sla tva flintor mot hvarandra. Hvad betraffar ingeniorens fickor, voro de alldeles tomma, med undantag af ena vastfickan, som inneholl bans klocka. Cyrus Smith maste saledes foras till bosta'den, och det sa fort som mojligt. Det var alias asigt.
Emellertid aterfick ingenioren medvetandet fortare, an man vagat hoppas, genom de omsorger, som slosades pa honom. Vattnet, hvarmed man fuktade bans lappar, bragte honom smaningom till lifvet. Pencroff foil dessutom pa den ide'n att uppblanda vattnet med saften af det tetras-kott, som han medtagit. Harbert, som sprungit till stranden, aterkom derifran med tva stora tvaskaliga
Källa: Internet Archive ·