Sida 90
Attonde kapitlet
90
DEN HEMLIGHETSFULLA ON
musslor. Matrosen tillagade ett slags mixtur och inforde den mellan lapparna pa ingenioren, hvilken tycktes begarligt insupa denna blandning.
Nu oppnades hans ogon. Nab och korrespondenten stodo nedlutade ofver honoin.
— Min husbonde! Min husbonde! — utropade Nab. Ingenioren horde honom. Han igenkande Nab och
Spilett, derpa, sina tva andra kamrater, Harbert och matrosen, och hans ena hand tryckte sakta deras.
Nagra ord halkade an en gang ofver hans lappar — ord, dem ban utan tvifvel redan uttalat, och som angafvo, hvilka tankar, till och med da, qvalde hans sjal. Denna gang forstodos dessa ord.
— eller kontinent? — hviskade han.
— Ah! — utbrast Pencroff, som icke kunde aterhalla detta utrop. — Vid alia djeflar, vi skola fundera pa saken, om bara vi fa lefva, herr Cyrus. eller kontinent? Det fa vi se langre fram!
Ingenioren gjorde ett latt jakande tecken och tycktes insomna.
Man respekterade denna somn, och korrespondenten vidtog genast matt och steg, att ingenioren skulle kunna bortbaras sa beqvamt som mojligt. Nab, Harbert och Pencroff lemnade grottan och styrde sina steg mot en hog sandrefvcl, som krontes af nagra forkrympta trad . Under vagen kunde matrosen ej afhalla sig fran att upprepa :
— eller kontinent! Att tanka pa, sadant, nar man knappt kan andas! Hvilken karl!
Da, Pencroff och hans tva, kamrater kommit upp pa, sandrefveln, plundrade de utan andra verktyg an sina armar pa dess storsta grenar ett temligen tynande trad, ett slags af blasten utmarglad tall. Af dessa grenar gjorde de en bar, pa hvilken, betackt med blad och orter, ingenioren kunde transporters.
Detta var omkring fyrtio minuter^ arbete, och kloc-
«
Källa: Internet Archive ·