Den hemlighetsfulla ön

Attonde kapitlet

91

kan var 10, da matrosen, Nab och Harbert aterkommo till Cyrus Smith, som Gideon Spilett icke lemnat.

Ingenioren uppvaknade nu ur den soinn eller rattare dvala, i lwilken man hade funnit honom. Fargen hade atervandt till hans kinder, som hittills varit dodsbleka. Han reste sig upp litet, sag sig omkring och tycktes fraga, hvar ban befann sig.

— Kan ni hijra mig, utan att det trottar er, Cyrus? — fragade korrespondenten.

— Ja, — svarade ingenioren.

— Jag tror, — sade nu matrosen, — att herr Smith skall bora er annu battre, om ban titer litet af det har tetras-geleet — ty tetras ar det, herr Cyrus, — tillade ban och rackte honom litet af geleet, hvari ban denna gang inblandade nagra kottsmulor.

Cyras Smith at litet af tetras, och hvad som blef ofrigt, delade sig emellan hans tre kamrater, hvilka plagades af hunger och funno frukosten teinligen mager.

— Matvarorna, — sade matrosen, — vanta pa, oss i var bostad, ty det skall gora er godt, herr Cyrus, att hora, att vi dernere, mot soder, ha ett bus med kamrar, baddar ocb eldstad och i vistbuset nagra dussin foglar, som Harbert kallar kurukuer. Er bar star fardig, och sa snart ni kiinner er ha nog krafter dertill, skola vi bara er till ert hem.

— Tack, min van! — svarade ingenioren. — Blott en timme till eller tva, och vi kunna ge oss i vag . . . Men tala nu, Spilett!

Korrespondenten berattade, hvad som tilldragit sig. Han omtalade dessa lmndelser, bvarom Cyrus Smith icke kunde veta nagot, ballongens sista sjunkande, bum de kommit att befinna sig pa detta okanda land, som tycktes vara ode, antingen det nu var en o eller en kontinent, upptackten af halan, spaningarna for att aterfinna ingenioren, Nabs hangifvenhet, for huru mycket man bade att tacka den trogna Tops forstandighet, o. s. v.