Sida 92
Attonde kapitlet
92
DEN HEMLIGHETSFULLA ON
— Men, — fragade Cyrus Smith, — ha ni da inte dragit upp mig pa stranden ?
— Nej, — svarade korrespondenten.
— Och ni ha ej heller burit mig till denna grotta?
— Nej.
— Hur langt ligger da denna hala fran klipprefven?
— Omkring en half mil, — svarade Pencroff; — och ilr ni forvanad, herr Gyrus, sa aro vi det inte mindre ofver att se er pa detta stalle.
— I sanning, — infoll ingenioren, hvilken sa smaningom aterfick krafterna och fattade intresse for dessa detaljer, — det iir verkligen besynnerligt!
— Men, — atertog matrosen, — kan ni inte saga oss, hvad som tilldrog sig, sedan ni blef bortryckt af stortvagen?
Cyrus Smith letade i minnet. Hvad ban kunde erinra sig, var obetydligt. Stortvagen hade bortryckt lionom ur ballongnatet. Han sjonk sedan nagra famnar i djupet. Ateruppkommen till hafsytan, kande han i halfinorkret en varelse rora sig bredvid honom. Det var Top, som stortat sig efter till hans hjelp. Da han lyfte upp ogonen, sag han icke langre ballongen, hvilken, liittad genom hans och hundens tyngd, for bort sasom en pil. Midt ibland dessa vredgade vagor sag han sig pa, ett af stand fran kusten af atminstone en half mil. Han forsokte kampa med vagorna genom kraftig simning. Top boll honom uppe i kladerna, men en strom, livaraf han fattades, dref honom mot norr, och efter en halftimmes anstrangningar sjonk ban, dragande Top med sig i djupet. Fran detta ogonblick till det, da, han befann sig i sina vanners armar, mindes ban ingenting.
— Emellertid maste ni, — atertog Pencroff,
ha
blifvit uppkastad pa stranden och haft nog krafter att kunna ga, anda bit, ty Nab bar i sanden aterfunnit era fotspar.
— Ja . . . sa, maste det vara .... — svarade inge-
Källa: Internet Archive ·