Den hemlighetsfulla ön

ATTONDE KAPITLET

93

nioren eftersinnande. — Och ni lia inte sett nagot spar af menskliga varelser pa denna kust?

— Inte ett enda! — infoll korrespondenten. — Om dessutom en riiddare just i rattan tid skulle ha befunnit sig der, hvarfor skulle han ha ofvergifvit er, efter att ha ryckt er undan vagorna?

— Ni liar ratt, min kara Spilett. Sag mig, Nab, — tillade ingenioren, i det han vande sig till sin tjenare, — det ar val inte du, som . . . du kan val inte for ett ogonblick varit mindre redig och da? . . . Nej, det ar orimligt. Fins det annu qvar nagra af dessa spar? — fragade Cyrus Smith.

— Ja, herre, •— svarade Nab. — Vanta, vid ingangen, just pa baksidan af denna sandrefvel, pa ett mot blasten och regnet skyddadt stalle. De andra ha utplanats af stormen.

— Pencroff, — sade nu Cyrus Smith, — vill ni taga mina skodon och se efter, om de passa fullkomligt in i dessa spar?

Matrosen forklarade sig villig att gora, hvad ingenioren bad honom. Vagledda af Nab, gingo Harbert och han till det stalle, der sparen voro, under det att Cyrus Smith sade till korrespondenten:

— Har ha forsiggatt oforklarliga saker!

— Ja, i sanning oforklarliga! — svarade Gideon

Spilett.

— Men latom oss inte braka var hjerna denned for narvarande, min kara Spilett, vi skola tala vidare derom langre fram.

Ett ogonblick derefter aterkommo matrosen, Nab

och Harbert.

Har var ej langre nagot tvifvel mojligt. Ingeniorens skodon passade pa haret in i de annu qvarvarande sparen. Det var alltsa Cyrus Smith, som efterlemnat dem i sanden.

— Da, — sade han, — ar det jag, som varit fore-