Lärobok i telegrafi

•550

ett par ringar i nedersta laget återstå, öppnas de haspar, medelst hvilka splits-eller föreningsbukten hållits inlagd i »krinolinen», och denna bukt utlägges i det för utlöpning tjenligaste läge.

12. Förankring. Måste en kabelutläggning för tillfället afbrytas, fastgöres ett par knöts från kabelns ända en hamptross, vid andra ändan af hvilken fästas en tom tunna såsom flöte. Sedan ytterligare ett större eller mindre stycke af kabeln, efter olika vattendjup, löpt ut, kapas kabeln, och dess ända isoleras väl samt ombindes med segelduk. I närheten af ändan fästas dels en smäckrare ända, om t. ex. 100 fots längd (hvarmed kabeländan ledes under utläggningen), dels en jernketting, af tillräcklig längd för att nå ned till botten. På 60 fots afstånd från kabeln är vid kettingen en dragg eller ett ankare fastgjordt. Ket-tingens öfre ända angöres vid en päronformig boj (fig. 328) af jernplåt. För ett vattendjup om ett par tusen fot göres bojen 8 fot hög, med en största diameter af omkr. 5 fot, då bärigheten blir vid pass 2 tons. Från örat a går en mindre ketting c till den stora kettingen b. Medelst nämnde mellanketting får man för bojens uppdragning tag uti den stora kettingen. På större djup använder man en stark tross af manilla-hampa mellan kettingen vid ankaret och kettingen vid bojen. Invid såväl flötet som den egentliga bojen utlägges slutligen en flagg-boj med stång och flagg (helst den franska flaggan, såsom allmän telegraf-flagga, eller ock det lands flagga, i hvars farvatten bojen utlägges).

§ 182. Enär ett grundligare studium af de jemn-vigtsförhällanden, som vid kabelutläggningar äro att taga i betraktande, skulle föra allt för vida; vilja vi här antyda endast några af dem.

I det föregående hafva vi anfört de hufvudsakliga grunderna i elektriskt afseende för kabelkonstruktion.

I mekaniskt afseende måste man åsyfta att inrätta en kabel så, att han ej går af under utläggningen eller möjligen förekommande upptagning, samt att han, lyckligt och väl nedlagd, må komma att ega bestånd längsta möjliga tid.

Under utläggningen är kabeln utsatt för faran att afslitas till följd af den spänning, för hvilken han då är utsatt. Graden af påkänning här vid lag betingas ej. endast af dess af djupet beroende tyngd i vattnet utan ock af det sätt, på hvilket utläggningen sker samt af då rådande väder och vind. Om man antager, att ett kabelstycke hänger från fartyget vertikalt ned i vattnet, så är påkänningen i hvarje punkt = tyngden af den nedanom punkten befintliga delen af kabelstycket. I uppbäringspunkten på fartyget är således denna påkänning störst. Allt efter som kabelns absoluta styrka eller hållfasthet mot afslitning är större eller mindre i förhållande till dess vigt (i vattnet), förmår kabeln i detta fall uppbära en större eller mindre längd af sig sjelf utan att brista. Det tal, som uttrycker denna längd, kallas kabelns spänningsmodul. Om sålunda en kabel förmår uppbära 6 kilometer af sin egen längd i vattnet, säges

Fig. 328.