Lärobok i telegrafi

•552

B A är en från fartyget nedhängande kabelända; kommer denna att i det strömmande vattnet bli rak samt att, efter vattnets större eller mindre strömningshastighet, mot horisonten eller vattenytan bilda en mer eller mindre spetsig vinkel «, hvars storlek för öfrigt beror af kabelns tyngd per längdenhet i vattnet samt af diametern.

Om nu vattnet är stillastående och fartyget i den mot pilen motsatta riktningen går fram med samma hastighet, hvarmed vattnet nyss antogs röra sig, kommer kabeln att till de särskilda vattenpartiklarne intaga samma läge som förut. Kabeln förflyttas visserligen framåt med fartyget, men hans läge i det ena tidsmomentet är, intilldess fartygets hastighet förändras, parallelt med hans läge i det andra. Ökas fartygets hastighet, aftager vinkeln a; minskas fartygets hastighet, ökas vinkeln «. Blir fartygets hastighet = 0, kommer kabelstycket att hänga vertikalt från fartyget. Vinkeln a blir då = 90°.

Hvilken vinkel en fritt nedhängande kabelända vid olika fartygsfart kommer att bilda mot horisontalplanet, kan visserligen bestämmas genom räkning. Dock utrönes detta lättare genom ett experiment. Man utlägger från fartyget en kabelända af temligen stor längd, dock ej så stor, att densamma når till sjöbotten. Derefter sätter man fartyget (i- lugnt väder) i gång med olika hastighet samt observerar de särskilda vinklar, kabeln då bildar mot vattenytan. Härigenom utrönes, huru stor utläggningsvinkeln skall vara vid olika fart hos fartyget, när spänningen vid hafsbotten göres 0; och det är just under dylika vinklar utläggningen af en kabel bör ega rum. Låter man utläggningsvinklarne bli mindre, uppkommer i kabeln på hafsbotten en spänning, som för kabelns bestånd kan vara farlig. I motsatt fall åter kan kabeln komma att på botten bilda bukter, till följd hvaraf åtginge mera kabel än nödigt vore, hvarjemte, i synnerhet i fråga om mycket långa kablar, telegraferingen kunde bli afsevärdt försvårad. Emellertid är det nödvändigt, i synnerhet med hänsyn till möjligen erforderlig upptagning, att hålla utläggningsvinkeln något större, än den skulle vara för kabelns jemna utläggning utefter hafsbotten utan spänning. Ett öfverskott af kabel bör finnas på hafsbotten; dock må, äfven ur nu förvarande synpunkt, kabel ej tillsläppas i så riklig mängd, att den vid utläggningen kan bilda kinkar; ty, i händelse af upptagning, skulle han i dessa gå af. Der hafsbotten är jemn och med vattenytan parallel, bör kabeln alltså utlöpa med något större hastighet, än den hvarmed fartyget rör sig framåt. Härvid måste, i händelse af strömsättning, fartygets hastighet bedömas i förhållande till en stillastående punkt, icke i förhållande till de med strömmen rörliga vattenpartiklarnes föränderliga lägen.

När en kabel utlägges så, att spänningen vid hafsbotten nätt och jemnt blir = 0, är spänningen vid utsläppningspunkten i det närmaste lika stor som vigten af ett kabelstycke, som hänger lodrätt ned från fartyget till hafsbotten. En förminskning af denna spänning uppkommer dock till följd deraf, att kabeln, uti sitt sneda läge, delvis likasom uppbäres af vattnet. Denna inverkan är emellertid ej betydlig.

Med djupet tilltager alltså spänningen eller dragningen i kabeln ombord å fartyget. För att förhindra dess, i förhållande till fartygets fart, allt för hastiga