Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

NAPOLEON BONAPARTE. 97

dad styrelse, medan England samtidigt betydligt vidgade sitt valsystem, hvarigenom arbetsklassen nii erhöll nya röster och rättigheter. Frankrike, hvarifrån alla dessa omlivälfvande folkrörelser hade uppstått och der den revolutionära lågan hade tändts och troget underhållits, syntes blifva utan sin del af den frukt och välsignelse, som nu började tillfalla de andra nationerna. Men en alldeles oförutsedd händelse inträffade, som gjorde, att detta land blef (1870) ännu en gång republik, Louis Napoleon hade kastat sig i strid med Tyskland, hvars segerrika härar efter några veckors förlopp intågade i Paris, då folket tog makten och kronan ifrån honom och införde det regeringssystem, som, besynnerligt nog, bestått allt sedan dess.

Napoleon hade en gång under sin makts dagar yttrat, att Europa skulle på femtio år till blifva antingen republikanskt eller ett kosackvälde. Mången anser, att denna politiska profetia förfelat att gå i fullbordan. Men om vi jemföra 1815 års Europa med det Europa, som nu finnes eller rättare fanns redan 1870, kunna vi kanske medgifva, att han ändå icke var någon falsk profet, denne verldens störste härförare. Hvad var Europa, när han, en 28-årig okänd underofficer, uppträdde på de stora händelsernas teater? Ingenting mer eller mindre än ett antal så despotiskt styrda makter, att invånarnes lif och egendom lågo i några få furstars händer. Hvad är Europa i dag? Konstitutionella riken med snart sagdt oinskränkt rösträtt och folkrepresentation samt på god väg att — låtom oss så hoppas — kröna det vackra vunna verket med att i kör uppstämma en härlig republikansk frihetssång, innan seklets sol gått nedc Ett hundra åttio millioner européer hafva på denna jemförelsevis korta tid höjt sig ur sitt förnedrade och förtryckta tillstånd af x^olitiska trålar och blifvit fria menniskor, åtminstone så fria, att det nu är blott en kort tidsfråga, när hvarenda tron skall ramla och hvarenda krönt despot förvandlas till tiggare — eller ett nyttigt arbetsbi i den menskliga kupan, ifall lian föredrager att arbeta. En af hemligheterna till denna förundransvärda framgång ligger förvisso i det nit, man visat för uppfostringsväsendet, hvari också ligger den enda borgen för, att verket skall utan afbrott fortgå till dess att fri-